Pumpipumpe – ett community för utlåning, har sedan 2012 arbetat för att främja delande av vardagliga föremål. Det innebär en försiktigare användning av våra resurser, mer hållbara konsumtionsmönster och mer social interaktion i de ofta anonyma stadsdelarna.
Du sätter våra klistermärken på din brevlåda för att visa grannarna vad du har och är villig att låna eller hyra ut. Idag erbjuder mer än 24 000 hushåll över hela Europa sina grannar att dela på olika föremål på ett sätt som är synligt och enkelt. Tanken är att kunna använda begagnade saker tillsammans istället för att äga allt själv – för miljön, för plånboken och för ett livligt grannskap!
Vad är projektets målsättning?
Dela istället för att äga!
När och var startade projektet?
2012 i Bern, Schweiz.
Var genomförs projektet?
Klistermärken går att beställa till var som helst i världen. Pumpipumpe har flest användare i Schweiz, Tyskland, Österrike och Frankrike.
Vem är er målgrupp?
Pumpipumpe är avsedd att vara en så språk- och åldersneutral tjänst som möjligt. Vi strävar efter att nå ut till ett brett spektrum av användare. Projektet lämpar sig bättre för stadsområden än för landsbygd.
Intervju med Lisa Ochsenbein, medgrundare, produktdesigner, projektutvecklare på Pumpipumpe
Vad var utgångspunkten för ert projekt? Hur gick ert projekt till?
Sätt klistermärken som föreställer sådana föremål du vill låna ut på din brevlåda och dela dem med dina grannar!
Pumpipumpe är ett projekt som främjar en mer medveten och hållbar konsumtion. Skapar en dialog mellan grannar och diskuterar stadsområdenas potential som verkliga aktiva nätverk, särskilt i en tid av ökande digitalisering.
Vi hade precis gått ut universitetet. Jag hade avslutat min masterexamen och ville starta ett företag och bli egenföretagare, tillsammans med en klasskamrat. Utmed vägen utbytte vi regelbundet idéer: var ser vi för potential? Vilka ämnen är spännande för oss som vi också kan hantera oberoende av uppdrag? Att dela saker var ett sådant ämne! Jag flyttade runt mycket under den här tiden och märkte att många saker ofta inte ens blev uppackade. Det fanns till exempel redan två mixer i lägenheten och jag hade ytterligare en. Vi insåg att vi har alldeles för mycket saker som vi använder för sällan. Man bor väldigt nära varandra i ett stadsområde, teoretiskt borde det faktiskt finnas många sådana saker i ens omedelbara närhet. Måste vi verkligen äga allt själva? Finns det alternativa konsumtionsformer som kan ändra på det? Läget var inte vettigt, varken ekonomiskt eller ekologiskt.
På nätet utbyter människor som redan är intresserade av ett ämne idéer med varandra. Därför funderade vi på hur vi kunde initiera ett community (ett nätverk eller en gemenskap) kring att dela saker, som också nådde ut till olika människor. Det var då idén om brevlådorna kom upp. Som en interaktionsyta i den fysiska världen, där jag kan kommunicera saker till mina närmaste grannar som kanske skiljer sig från mig i ålder eller politisk bakgrund. Det var helt enkelt viktigt för oss att göra något där den kommunikativa aspekten i grannskapets direktmiljö blev påtaglig. Och i stadsområden är direktmiljön helt enkelt väldigt varierad.
Jag har studerat industriell design, så kanske har jag en djupare inblick i hur saker tillverkas och vilka aspekter som är viktiga i design och utveckling. Det började störa mig att faktorer som hållbarhet och reparerbarhet inte tillskrivs något värde. Att man tänker fram till försäljningen, men inte längre. Det hänger på användningsscenariot! Om jag vill använda saker intensivt är det oftast genom samarbetsanvändning. Därför är mitt personliga, långsiktiga mål att användningsscenarier förändras och också att utvecklingen anpassas till det Att färre saker produceras för att slängas. Att man tar hänsyn till andra faktorer.
Hur var det när du studerade omkring år 2012? Var ämnet hållbar industridesign aktuellt redan då?
Personligen började jag närma mig ämnet och ifrågasätta vissa metoder. Men när jag var student var det inte en sakfråga över huvud taget på universitetet. Det är annorlunda idag, det har förändrats helt. I början uppmärksammades Pumpipumpe inte alls i industridesignkretsar. Nu uppfattas ämnet som grundläggande för industridesignområdet. I viss mån uppfattas det rentav som ett politiskt engagemang, ett uttryck för ens attityd som industridesigner.
Hur kom namnet Pumpipumpe till?
Vi implementerade det spontant, vi ville inte ha med ordet ”dela” i namnet. Det är en liten ordlek på tyska, Pumpipumpe betyder dela på en pump. Och vi visste inte då hur långt projektet skulle utvecklas. Då var det tänkt för ett visst område där vi började i Bern, Schweiz. Sedan fastnade namnet. För andra regioner kan det kanske låta lite konstigt.
Du sa att projektet ursprungligen bara var avsett för omgivningen där du själv bodde. Sedan dess har det spritt sig till Frankrike och Tyskland, särskilt Berlin. Hur kom det sig?
Det är ganska spännande. Vi har aldrig gjort någon form av reklam. Och det är bara nyligen som vi fått någon involverad i kommunikationen kring Pumpipumpe. Projektet har fått mycket uppmärksamhet i media från första början. Jag tror att ämnet har fått ett särskilt uppsving sedan dess och det har väckt det stora intresset. Det var tur för oss och till stor hjälp.
Hur fick media reda på det?
Den första medierapporten var i en lokal tidskrift i Bern. Det var en journalistvän till oss som hade hört talas om vår projektidé och skulle rapportera om grannskapet där vi arbetade. Det blev drivkraften för oss att förverkliga projektet just då. Vi skulle ändå ha genomfört projektet annars, men det var ”kicken”. Och sedan dess har nya förfrågningar fortsatt att komma in, så den ena artikeln har lett till nästa.
Det låter väldigt spännande. Många spenderar ju mycket pengar på marknadsföring och här bär historien sig själv?
Under lång tid var utmaningen snarast för mycket intresse. För i början gjorde vi allt för hand. Vi skickade ut alla brev själva och fyllde i alla klistermärken individuellt. Vi var verkligt upptagna på kvällar och helger med att få färdigt de här breven och sedan blev det alltid stress när nästa artikel kom ut. Man kunde se effekten av en artikel i media direkt genom den ökade efterfrågan på klistermärken.
Vad har ni ändrat på sedan start?
Vi något tillfälle introducerade vi klistermärkesarken. Först ville vi inte göra det, för vi tyckte att alla bara skulle beställa de klistermärken de behövde själva. Men så tänkte vi att det faktiskt är rätt trevligt att man kan ge bort resten av klistermärkena, något som så småningom också gynnar en själv. Under ett antal år nu har ett socialt företag gjort utskicket. Det är ett företag där människor arbetar, som annars inte skulle ha någon chans på den primära arbetsmarknaden.
Finns det regionala skillnader? Vet ni varför det fungerar särskilt bra på vissa ställen – som Berlin – och inte på andra?
Det är svårt att säga. Vi vet inte så mycket om varför det finns intresse på vissa platser och inte på andra. Vi kan bara spekulera. Zürichs universitet har precis genomfört ett forskningsprojekt om Pumipumpe. En av frågorna var varför människor delar och varför de inte gör det. En slutsats var att människor deltar i projektet av olika skäl. Det finns personer som uppenbarligen har de här ekologiska motiven, som vill att vi ska använda våra resurser effektivt och ekonomiskt. Sedan finns det personer som vill ha mer social interaktion i grannskapen, som främst går med för att träffa nya människor. Och en tredje grupp är människor som har låga inkomster och vars mål är att konsumera mindre, främst av ekonomiska skäl.
Det spännande är att vi startade projektet främst av denna ekologiska drivkraft och insåg först genom medieintresset och återkopplingen att den sociala aspekten också är en central del av projektet. Ofta känner vi inte våra grannar i stadsdelen särskilt väl. Jag tycker att det, tillsammans med den här digitala utvecklingen, är spännande att se värdet av lokala, analoga och väldigt olika nätverk. Min personliga åsikt är att dessa nätverk blir allt viktigare till skillnad från bubblorna i den digitala världen, där det helt enkelt finns väldigt lite friktion. Att faktiskt hålla kontakten med människor som har helt andra tankesätt och är från annan generation. Jag tycker att det är väldigt viktigt och något vi vill främja. I framtiden kommer ännu fler människor att bo i städer. Hur kan vi ha nytta av varandra?
Får du också personliga berättelser om huruvida och hur Pumpipumpe fungerar?
Eftersom vi bestämde att funktionen skulle vara så enkel som möjligt kan vi tyvärr inte spåra de enskilda transaktionerna eller ”dela berättelserna”. Det är förstås väldigt synd. Vi väntar fortfarande på den stora kärlekshistorien. Ibland hör också enskilda människor av sig som är besvikna eftersom ingen någonsin kom förbi. Jag tror att det fortfarande kan hända mycket mer. Status quo är: Jag har allt. Under de senaste åren har förståelsen ökat för att det finns andra former av konsumtion. Att man kan konsumera tillsammans, dela saker. Men jag tror att det kommer att ta några år till innan den potentialen utvecklas ytterligare. Vi kan bara påverka framtida köpbeslut och det är ingen idé om alla nu kastar bort sina saker. Det här är en långsam utveckling mot verkliga beteendeförändringar och även mot att sådana här delningskoncept blir allt viktigare i vardagen. Att röra sig bort från en ideologisk idé och mot att förankra den i vardagen.
Det här är också en aspekt som verkligen har stärkt vår tro på att det är bra och viktigt att kommunikationen är central i detta projekt. Det handlar egentligen om att påminna grannar eller människor som inte alls tar itu med ämnet att de måste komma ihåg det i vardagen. Det här är så små steg. Vissa blir besvikna när inte så mycket lånas ut. Då säger vi att redan det att klistermärkena sitter på brevlådan fyller en funktion. Att de för in ett visst budskap i vardagen.
Trots en viss skepsis har ni nu introducerat en digital karta och tagit steget bortom det analoga. Hur gick det till? Vad gör kartan? Har det krävts en till knuff?
Det här har vi också diskuterat länge och har nu till och med utökat kartan med en meddelandefunktion, som folk kan använda för att komma i kontakt med varandra. Många brevlådor finns inomhus, särskilt i exempelvis Tyskland. Eller så är brevlådorna inte så lätta att se. Eller så tolererar fastighetsförvaltarna inte klistermärkena. Vi fick ofta feedback om att många ville låna ut sina saker inte bara till sina direkta grannar utan också till de som bor två gator bort. Det var faktiskt drivkraften bakom kartan, att folk också kan söka efter saker i sitt grannskap. Och då har många rapporterat tillbaka att det faktiskt är fler i grannskapet som deltar: ”Jag har alltid trott att jag var den enda.” Det är ett sätt att synliggöra ”nätverket”, det var också en viktig funktion.
Nu undrar somliga: Varför då ha klistermärken över huvud taget? För oss är det fortfarande den viktigaste delen av projektet. Den kan inte ersättas av någon digital åtgärd, oavsett hur bra den är. Ingen digital funktion kan nå de människor som man kan nå genom det analoga mediet. Så kommer det alltid att vara.
Vad är du särskilt stolt över?
Att vi fortfarande håller på med projektet! Vi har gjort det här i nästan tio år nu. Vi som jobbar med projektet har tagit så olika vägar, professionellt men också privat, och har ändå alltid lyckats hålla projektet involverat. Vi arbetade också helt ideellt under lång tid och investerade mycket tid. Allt eftersom har vi tagit ut en liten ersättning; vi måste ju också betala hyran. Men jag tycker att det är väldigt fint att vi har hållit igång så länge och att alla medarbetare i ursprungliga teamet fortfarande är kvar.
Slutligen fyll i följande fyra påståenden!
Vårt projekt bidrar till den cirkulära ekonomin eftersom…
… vi vill uppmuntra människor att bara köpa de saker de behöver ofta och låna resten. Vi hoppas att detta kommer att leda till att folk investerar i varor som är hållbara, robusta eller reparerbara. Och att de billiga massprodukterna av dålig, icke-reparerbar kvalitet kommer att tryckas tillbaka.
Det saknas alternativ till vårt projekt eftersom…
… vi är de enda som inkluderar brevlådan i denna delningsvärld! Vi har dock genom åren ofta kopierats. Vi har naturligtvis inga invändningar mot det och finner ytterligare initiativ användbara.
Vårt erbjudande, vårt projekt är särskilt innovativt eftersom…
… vi visar mycket med väldigt enkla klistermärken: om våra konsumtionsmönster, om potentialerna i stadsrummet och möjligheterna till utbyte med grannar.
Vårt projekt är provocerande eftersom…
… man kan säga att det provocerar fastighetsförvaltningen. Det är en uppmaning till handling, till eftertanke. Kanske går det rentav att hävda att det också kan provocera många vanliga återförsäljare. Eftersom man kan hävda: Jag behöver inte det här alls, jag behöver inte köpa allt själv, jag kan dela också det här med mina grannar.